Jag har en dotter på 5 månader, Tilde heter hon och är världens goaste! Igår sträckte hon sig efter mig för första gången! Hennes pappa frågade "ska du gå till mamma"? och hon nästan kastade sig mot mig och blev så nöjd när jag tog henne i famnen! Då tickade mitt mammahjärta och jag smälte inuti

Jag är en sån där mamma som bär rätt mycket på min dotter, jag tycker om att ha henne nära! En del säger att vi skämmer bort henne, men ända sedan hon var pyttebebis har hon velat vara nära mamma eller pappa! Så varför skulle jag inte ge henne den närheten hon så uppenbart vill ha? Visst, man ska kanske inte plocka upp henne för minsta lilla. Men vi som är hennes föräldrar och träffar henne varje dag, vi har lärt oss känna igen när hon bygger upp till ett illtjut när man lägger ner henne... Jag kan inte låta henne ligga och skrika "bara för att"... Jo det är jobbigt ibland att bära på henne, men ju äldre hon blivit desto längre stunder kan hon sitta själv i sin matstol eller babysitter och lajja med sina leksaker! Små bebisar förstår ju inte orsak och verkan på det sättet... Man kan inte lära bebisar nånting genom att låta dom ligga och skrika...

Genom att snabbt tillgodose min söta lilla dotters behov tror jag att hon blir lugn och trygg!

Nu ska jag äta en lussebulle och dricka lite kaffe, min magkatarr till trots...

Peace out!